En resa 7 gånger värre än något annat

Helvetet har brutit ut.
Någon har öppnat pandoras ask verkar det som.
Allt var frid och fröjd hela förra veckan allt verkade går bra och det känndes som om allt äntligt skulle klarna lite grann. Man kunnde nästan tyckas se luset där borta i mörkret. Det blev torsdag och vi tog ett lån för vi beslutade oss för att renovera lägenheten för att införskaffa lite nya möbler nu när vi äntligt börjar lägga om livet igen.
Fredagen kom och jag skulle åka iväg på jobb över helgen men komma på söndagen hem igen.
Lördagen skulle (M) träffa sin systerdotter i stan för att de skulle umgås lite grann. Men (M) dök aldrig upp. Fick ett samtal på jobbet om detta ochj blev så klart oroligt till tusen kastade mig i bilen och körde i ilfart ner till Gbg tog 50 min (brukar ta 1,15h) Vad möter mig i soffan om inte en full (M) blev något sur och ledsen. Gick och lade mig i sängen för att inta natten. Tänkte att nu får det för fan vara nog.
Hade lite samtal om detta på kvällen och på morgonen.
Tog beslutet att gå ifrån honom. Det var hemskt jobbigt att säga detta för jag vill att han sak vara frisk, vill att allt ska bli bra igen, jag VILL så in i helvete mycket saker. Han lovade att ta tag i detta på måndagen och åka till avgiftning. Fick samtal ppå jobbet att han hade varit där och fått antideppresiva tabletter. Ok, bra tänkte jag! Tisdagen kom och han berättade att han skulle åka på behandlings hem i några månader.
-Så skönt att äntligen bli av med detta och att han tar hand om det!!!!!!
Onsdag
Fick ett hysteriskt samtal av han syster om att (M) hade checkat in till Thailand. Trodde jag höll på att dö!!!!!!!!!
Va fan?????
Stod i omklädningsrummet som ett stort frågetecken. Fattade inget alls.
Lånet, lägenheten, bilen, jag, allt var upp och ner alla planer raserades på minder än 2 sekunder.
Gick i dvala, kännde inget, alla känslor fanns inte.kvar allt var kallt. Försökte fundera ut något bra, gick inte alls. Kunde inte fundera, kunde inte sova på nätterna. Orolig, arg, frustrerad av att inte kunna göra något, sviken you name it!!!!!!!!
Tills idag på morgonen fick panik ångest. Aldrig i hela mitt liv har jag haft detta och det var hemskt.
Grät floder, skakade i hela kroppen frös fast jag var vrm. Saknade honom fast inte, älskar honom fast inte. Vill klara upp detta igen men osäker. Kämpa vidare, kämpa vidare. TA DIG UPP PÅ FÖTTER IGEN!!
Funderade på om livet var värt att leva. Funderade på olika sätt att försvinna på.
Ett enda stort KAOS!!!!!!!!
Vill tro på honom, vill lita på honom, vill älska honom, vill få allt bra igen.
FUCK orkar inte mera nu!!!!!!

Trött

Nu en dryg vecka efter allt har hänt kommer tröttheten som ett bombnedslag på en. I förrgår kom den över mig sen dess har ajg vart trött och eländig. Inte alls kännt mig pigg att göra något, inte orkat att bry mig om något alls. Men det är väl så när det händer sådana här saker i livet. Jag funkar nämligen så att något jobbigt händer jag stänger av alla känslor och går bara på det jag tycker är bra och känns rätt just då.
Allt för att jag ska kunna ta mig igenom svåra situationer utan att själv komma till skada.
Skulle gjort en bra massa saker i Måndags men orkade det bara inte.
Igår så jobbade jag väldigt mycket hade jour och blev inring men inget hände på jobbet. Jag slapp i alla fall tänka så mycket.
Kanske är det det som är problemet att jag tänker alldelse för mycket på saker o ting. Saker ajg tänker mycket på nu är varför detta inträffade och hur det mitt liv kunde ha sett ut? Gjorde jag rätt som stannade? hmm någonstans innom mig säger att jag gjorde rätt som stannade. Men jag är såp fruktansvärt rädd att detta kommer att inträffa igen och igen.
Att jag återigen kommer att bli sårad och förstörd. Orkar det inte en gång till.
En gång till och jag tar mitt pick o pack för att gå ut genom dörren och alldrig mer komma tillbaka. Jag vill skriva detta så att OM det skulle hända, kan gå tillbaka och se vad jag lovade mig själv en regning dag i Götet.
För jag vet att ligger han där igen så kommer jag bli svag och hjälpa honom. Vet det så nu skriver jag att jag lovar mig själv detta.

Utmaning

Blev utmanad av Pifflan att avslöja 8 saker om mig själv. Som ingen annan vet. Hmm tänker tänker. Svårt detta var då. 1) Jag sov i mammas säng tills jag var 12 år. Var jätte mörk rädd när jag var lite 2) Extrem spinel fobi. Damsuger upp dem samt att jag måste damsuga upp lite pennor och annat effter åt så den äckliga spindeln säker dör. 3) Hade en idol vägg med gruppen JUMPER uppklistrad på väggen. Pinsam att erkänna detta idag. haha 4) En gång i mitt trasiga liv har jag jobbat som strippa inget jag alls är stolt över. Hemskat att erkänna detta. Detta är en av de saker jag tänker skriva om senare i bloggen. 5) från det att jag ver 16 tills ajg var 21 har jag haft pojkvänner som har slagit mig och på annat sätt utnyttjat mig. 6) Har haft ätstörningar och självmordstankar. Men är fri från detta nu. 7) Är livrädd för sprutor och operationer. Trots att jag har varit med mamma på jobbet då hon är sjuksyster 8) Min familj är ett fejk. Ska vara fin på utsidan men är väldigt trsig innuti. Detta har gjort att jag inte har något förtroende för dem alls. Min mamma har jag ingen vidare kontakt med. När vi träffas är det bara toma ord. Well detta var lite om mig vet inte till vem jag ska skicka detta men de som läser detta får gärna anta utmaningen.

Go morgon ni där ute. De senaste dagarna har jag sovigt som en stock. Känns skönt att äntligen kunna göra detta. Tänkte idag skriva lite om vad vi rä för personer. Själv är jag 25år småstadstjej som letar jobb som en idiot. Nu har jag fått tag i ett. ÄNTLIGEN! Innana jag träffade (M) så hade jag haft ett struligt liv. Mina föräldrar är skiljda och de är svåra att prpat med om problem. Ställer inte gärna upp på mig. Men men jag har accepterat detta och jag får klara mig själv hittils har det funkat. Mina tonår har varit kantade med sexuella utnytjande från mina pojkvänner. Hot och slag var en vardag. Men så träffade jag en dag en kille (C) som stöttade mig och pratde om allt som hade hänt vi gick igneom mycket tillsammans. Helt under bara på det sättet vi står idag varandra mycket nära. Men det funnkade inte för oss och vår relation blev mer en kompisrelation. Men jag är mycke tacksam för att han är min vän. Så har vi då (M) Han har gått igenom mycket i sitt liv. Hans mamma lämnade jorde livet när han var ung. Vad jag förstått så drack båda hans föräldrar mycket då. Hans blev väldigt sjuk efter detta. Annorexi och deppretion. Han åkte ut och in på behandlingshem. Rymde från dem. Nunär jag tänker på det så kanske han inte var mogen för att ta emot hjälp. Kanske är han det inte nu heller. Men så fick han ett högt uppsatt jobb som innebar massa ansvar och stress. Han har alltid varit välmedveten om sitt utseende så han tränar och håller sig fitt. Utöver detta så sover han dåligt. Ni kan tänka er sprialen som har börjat. tyvärr så såg jag den inte så tydligt då men nu är allt uppenbart för mig. Han vill glömma sitt liv och inte tänka på det. Jag gjorde så också tidigare då jag blev utnyttjad ville inte se. jag gömde mig i böcker och mina teckningar, i min lilla fantasivärld. (M) tar till alkoholen. Han vill verkligen satsa allt på dett förhållandet och det vill jag med. Men jag kan inte göra det och ska inte göra det så länge han är sjuk. När han blir frisk då han vill och ska kämpa för det med först då. Kan jag börja tänka på ett familj

e liv med honom.
Har en lite regel i mitt huvud att jag tänker skaffa familj först då JAG har ett fast jobb
Jag SKA vara gift.
Jag ska HA en sambo som är frisk.
Därefter kan jag tänka på saken.

Oj helt plötsligt lät dessa mål väldigt svåra att nå. Hmmm.
Har sagt till mig själv nu idagarna att detta tänker jag ALDRIG mer gå igenom.
Händer detta en gång till och chansen finns fullt medveten om detta. så går jag. Orkar inte ta detta mer. Fast jag älskar honom så mycket så kan jag inte.

Denna blogg kommer nog bli en blogg där jag kommer att bearbeta mycket. Mina händelser och min historia från det som finns idag och det so jag gått igenom tidigare. Ser på något sätt framemot det, att bli av med allt.

Ny dag nya tag

Japp i förrgår skickade jag honom in till TNE. Tanken var att jag skulle sova där men det fick man ju inte. Så jag okuperade lägenheten så han visste att ajg var där och inte kunde komma hem. Sov väldigt dåligt den natten. Hade ont i huvudet av all stress och allt jag skulle tänka på. Brukar få stress migrän men detta var värre. det gjorde ont i huvudet och i hjärtat av att se honom i det skick han var. Tack gode gud för att jag kan ringa till han syster och få råd och hjälp på hur jag ska ta denna situation. ' Klockan 7 ringde han och vill komma hem. Frågade honom om han blåste rent, gjorde han det fick han komma hem och det gjorde han.Tack för det. Så skönt nu tänkte jag att han är nyckter. Men vad jag misstog mig, abistinensen var enorm. Önskade nästan att jag hade haft en öl hemma till honom. Så han skrek och lät, fy va hemskt det var. TNE sköterskan vill att jag skulle köra honom till avgiftningen. Det var nog ett klokt råd. Men det ville han ju naturligtvis inte alls. Efter någon timmes sömn till så var jag tvungen att gå upp för jag skulle iväg. Detta hade jag bestämt mig för, men att denna sjukdom kan styra den anrdes liv så det är otroligt. Kan säga att själv så trodde jag innan att en missbrukares problem är hans egna, men så fel igen jag hade. Det blir familjens problem. Har vart så ledsen nu i några dagar man jag kan inte riktigt gråta heller. Vet inte varför jag ska gråta det är så mycket som vill ut men jag kan bara inte få det ur mig. FAN va allt ska vara så svårt. Nu är han hos sin syster och där kommer han att vara och jag vet att hon har bra kolla på honom. Det känns skönt men ändå vill ajg var där hos honom och visa att jag stöttar honom. Men jag vet och känner att vi behöver denna tiden ifrån varandra. Så jag kan ta det lugnt och ladda batterierna och han kan focusera på sig själv. Prat med honom varje dag nu men han verkar så avlägsen mot mig. Vet inte vad det kan bero på. Hoppas han inte är arg för att jag tog med hon till TNE och allt det andra. Frågan är bara vad som ska hända i framatiden. Hur går man vidare nu? På nåt sätt går det ju att blifrisk men hur bär man sig åt? Känner mig knäckt! Är dock glad av att jag har hittat en del bloggar om detta och det känns skönt att det finns fler där ute.

Dag 1

Detta med alkoholism är nåt nytt för mig. Min uppväxt är som alla andra Svessons liv. Ingen alkohol här inte med i bilden.
Tyvärr var det inte så för den man älskar mest i världen. Min älskade sambo.
Detta är som sagt helt nytt och försöker försår och ta reda på så mycket som möjligt om denna sjukdom. Svårt att förstå bara. Det enda jag vill är att han ska bli frisk och må bra. Jag är villig att göra det mesta för att nå detta mål.
Envis som få i denna värld har jag bestämt mig så är det bara så.
Och nu har vi (min älskling och jag) bestämt att vi ska klara detta en gång för alla. Med mig i spetsen så ska jag banne mig driva den förbannade alkohol djävulen ur honom.
Vet inte riktigt vad jag ger mig in i. Det brukar var så när jag väl tar mig ann saker och ting. Men jag brukar också fixa det.
Men ibland så känns det inte riktigt så.
Inte de gånger han gång på gång sviker och ljuger för mig om sitt beroende. Då han sticker från TNE för att han inte klara av att vara där. Då känns det motigt som bara den.
Just nu är han där och jag sitter hemma får se hur denna natten kommer att sluta. klockan är bara barnet än och det är många timmar kvar innan 2.5 promille går ur kroppen.
När vi idag åkte till sjukhuset så hade han 2.9. Jag hade redan för länge sedan varit död. Men inte han inte. Kanske är det så när man har denna sjukdommen att man vänjer kroppen vid denna nivå på promillet?!
När han tidigare idag hade 2.9 i sig så gick det fortfarande att prat normalt med honom och han vinglade inte när han gick. Hmmm vill man vet då hur mycket han hade i kroppen de gånger då han Trillade ur sängen och slog sönder soffbordet ,eller då han svamlade och sluddrade fram orden?
Då trodde jag att han hade en promille runt 2. Men uscha hemska tanke.
Ni ser jag kan inte riktigt ta mig till detta. Svårt att förstå.
Så hemskt och jobbigt det är att se sin älskade vän gå under. Jag vet att den underbara människa jag blev kär i och som jag är så ofattbart kär i finns där under havet av alkohol han har i sig. Bara det kommer bort så kan jag se honom igen. Sen vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare. Nån snackade om teapi mot allt som finns där under.
Well detta återstår att se. En dag i taget förhoppningsvis mot rätt väg.