Detta med alkoholism är nåt nytt för mig. Min uppväxt är som alla andra Svessons liv. Ingen alkohol här inte med i bilden.
Tyvärr var det inte så för den man älskar mest i världen. Min älskade sambo.
Detta är som sagt helt nytt och försöker försår och ta reda på så mycket som möjligt om denna sjukdom. Svårt att förstå bara. Det enda jag vill är att han ska bli frisk och må bra. Jag är villig att göra det mesta för att nå detta mål.
Envis som få i denna värld har jag bestämt mig så är det bara så.
Och nu har vi (min älskling och jag) bestämt att vi ska klara detta en gång för alla. Med mig i spetsen så ska jag banne mig driva den förbannade alkohol djävulen ur honom.
Vet inte riktigt vad jag ger mig in i. Det brukar var så när jag väl tar mig ann saker och ting. Men jag brukar också fixa det.
Men ibland så känns det inte riktigt så.
Inte de gånger han gång på gång sviker och ljuger för mig om sitt beroende. Då han sticker från TNE för att han inte klara av att vara där. Då känns det motigt som bara den.
Just nu är han där och jag sitter hemma får se hur denna natten kommer att sluta. klockan är bara barnet än och det är många timmar kvar innan 2.5 promille går ur kroppen.
När vi idag åkte till sjukhuset så hade han 2.9. Jag hade redan för länge sedan varit död. Men inte han inte. Kanske är det så när man har denna sjukdommen att man vänjer kroppen vid denna nivå på promillet?!
När han tidigare idag hade 2.9 i sig så gick det fortfarande att prat normalt med honom och han vinglade inte när han gick. Hmmm vill man vet då hur mycket han hade i kroppen de gånger då han Trillade ur sängen och slog sönder soffbordet ,eller då han svamlade och sluddrade fram orden?
Då trodde jag att han hade en promille runt 2. Men uscha hemska tanke.
Ni ser jag kan inte riktigt ta mig till detta. Svårt att förstå.
Så hemskt och jobbigt det är att se sin älskade vän gå under. Jag vet att den underbara människa jag blev kär i och som jag är så ofattbart kär i finns där under havet av alkohol han har i sig. Bara det kommer bort så kan jag se honom igen. Sen vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare. Nån snackade om teapi mot allt som finns där under.
Well detta återstår att se. En dag i taget förhoppningsvis mot rätt väg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Simpel!
Oooh vad det gör ont i mig när jag läser ditt inlägg...det är som en kniv som går rakt igenom mitt hjärta.
Jag vet hur du känner det, jag är också en envis liten jäkel och ger inte upp förrän jag tvingas till det. Tyvärr tvingades jag till det med min mamma och min viktigaste läxa var att jag inte kan ändra på en annan människa, jag kan inte få en annan människa att sluta dricka om den personen inte vill det...DU kan inte ta ansvar för att din man ska sluta dricka. Du skriver "med dig i rodret ska ni ta er igenom det här. FEL, det måste vara din man som står i rodret. Den tunga sanningen (som jag inte vet om du är redo att höra ännu) är att du INTE kan rädda honom om han inte själv tar sitt ansvar....
Men, men...du är på en resa om alkoholismen som inte kommer att vara lätt. Vill dock säga att jag tycker det är UNDERBART bra att du börjat skriva blogg, den kommer nog att vara till ett enormt stöd för dig.
Länkar till dig med.
Kram!
en sak till...läser en blogg av en kvinna som varit tvungen att lämna sin man pga. hans alkoholism. Länken finns på min hemsida och heter Ett bultande hjärta. Det kanske kunde ge dig nåt att läsa hennes historia också.
Du är inte ensam längre :)
Skicka en kommentar